Hur ser ett rådjur
•
Rådjur
Sveriges minsta och vanligaste hjortdjur är rådjuret. Man känner igen rådjuret på sin långsmala kropp, långa hals, stora öron och spetsiga nos. Mankhöjden samt längden på kroppen är 70–75 cm på ett normalstort vuxet rådjur. Ett normalstort rådjur väger mellan 20–30 kg. Vikten varierar beroende på årstid på senhösten väger rådjuret som mest och efter vintern när fett reserverna är förbrukade väger den som minst. Bockarna tappar också vikt under brunsten som är juli-augusti. Pälsen skiftar beroende på årstid, på sommaren är den rödbrun och på vintern, hösten och tidig vår är den gråbrun. Självklart kan nyansen på pälsen variera på individerna. På baken är pälsen vit och kallas för akterspegel, rådjuret använder den vita baken för att varna andra rådjur när den upptäckt en fara. Rådjuret skäller även när den upptäcker en fara för att varan andra rådjur. Lätet låter ungefär som hundskall.
Kön
Det är enkelt att skilja på de olika könen när bocken har horn. Om man ser ett rådj
•
Rådjur
Rådjur (Capreolus capreolus) är ett litet hjortdjur som förekommer i Europa och Mindre Asien.[2] Benämningen på en vuxen hane är bock. Honan kallas för get eller rå, ungdjur under första året kallas kid eller killing, och getter som ännu inte fött kid kallas för smaldjur.
Utseende och läte
[redigera | redigera wikitext]Rådjur är ett litet hjortdjur som väger 20–30 kilogram,[3] och honan och hanen är nästan lika stora. Dess korta päls är till största delen rödbrun under sommaren, gråare under vintern och könen är mycket lika, bortsett från att hanen bär horn under en stor del av året. Hanen har även en hårtofs vid penis.[4] Rådjuret har ett hundskallsliknande varningsläte, och ett svagt visslande kontaktläte.[5]
Systematik
[redigera | redigera wikitext]Rådjur tillhör underfamiljen Capreolinae och släktet Capreolus. Släktet är inom familjen mycket isolerat och det finns inga idag förekommande nära besläktade arter.[6] Släktet Capreolus
•
Rådjuret – en anpassningsbar överlevare
Vi pratar högt och gärna om älgar, kronvilt och dovvilt. Vi jämför förvaltningsplaner och kastar åsikter hit och dit om de stora klövviltens skadetryck och reproduktion. Det har skrivits spaltkilometer om vildsvinet, för att inte tala om björnen, lodjuret och vargen. Suget efter kunskap när det gäller dessa viltslag verkar aldrig ta slut, där slocknar inte sökarljuset, där verkar aldrig diskussionerna och bråkandet (ja, just bråkandet) ta slut.
Och vid sidan finns det där fullt synligt: rådjuret. Liksom självklart och ständigt närvarande. Vi ser rådjur genom bilens fönster intill vägkanter och på gärden dygnets alla timmar från allra längst ner i söder till överraskande långt upp i norr.
Men det är inte många av oss jägare som pratar högt om hur rådjursstammen ska förvaltas. Rådjuren bara finns där, år efter år. Vi jagar, njuter av jakten och äter av köttet. Det är som att rådjuret är en given resurs, ett ständigt närvarande inslag i na